Perception
Perception är en process som gör att den information som tas emot via något sinnesorgan ger upphov till en upplevelse i individen. Synsinnet t.ex. tar emot information från omvärlden och sänder det vidare till occipitalloben som är den bakre delen av hjärnan. Där påbörjas den process som gör att individen ser något. Varje sinnesorgan, eller kanske snarare varje typ av sinnesreceptor, skickar information till en specifik del av hjärnan där informationen processas.
Vi säger i vardagstal att vi har fem sinnen men det är rimligt att tänka sig fler då synsinnet kan delas upp i gråskalesyn och färgsyn och känselsinnet egentligen är minst tre sinnen: beröring (ytlig beröring och rörelse), temperatur och tryck. Vi har även ett balanssinne. Detta blir för många sinnen att diskutera i termer av perception. De två perceptuella system som presenteras här är syn- och hörselperception.
Synperception
Beskrivningen av synperceptionen följer Stephen Kosslyns modell. Inte alla perceptionsforskare håller nödvändigtvis med i denna beskrivning men Kosslyn är en av de främsta auktoriteterna på området.
Kosslyns perceptionsmodell bygger på sju subsystem. Han kallar dem:
- visuell buffert
- uppmärksamhetsfönstret
- det ventrala systemet
- det dorsala systemet
- associativa minnen
- informationssökning
- uppmärksamhetsskifte.
De olika delarna presenteras nedan.
Visuell buffert
Det första subsystemet som tar emot information ifrån sinnesreceptorerna är den visuella bufferten. Detta systems huvuduppgift är att särskilja förgrund (också kallad figur) från bakgrund. Förgrundsinformationen skickas till det ventrala systemet och bakgrundsinformationen tillsammans med förgrundsinformation skickas till det dorsala systemet.
Uppmärksamhetsfönstret
Uppmärksamhetsfönstret reglerar vilken information som ska behandlas. Om det finns för lite eller för mycket information om något kan uppmärksamhetsfönstret reglera detta så att den mängd information som behövs tas in. Uppmärksamhetsfönstret påverkas av yttre stimuli såväl som interna system som styr uppmärksamheten efter de informationsbehov som finns.
Det ventrala systemet
Förgrundsinformationen bearbetas i det ventrala systemet för att identifiera och bestämma informationen enligt vissa parametrar. I det ventrala systemet, som också kallas vad-systemet, processas storlek, form, textur och färg. Om systemet kan bestämma figuren enligt dessa parametrar är det möjligt att avgöra vad det är som synreceptorerna tar in information om. Information från detta system skickas till det associativa minnet.
Det dorsala systemet
Det dorsala systemet hanterar rumslig information som bestämmer relationen mellan det som är i förgrunden, en så kallad figur, och det som är i bakgrunden. Systemet kallas också var-systemet, men ibland även hur-systemet. Lokaliseringen av det som är i förgrunden kan ta formen av en relation mellan figuren och specifika källor eller av en relation mellan individens kropp och figuren. I det första fallet bestäms sådant som ifall figuren är till höger eller vänster om ett annat objekt, över eller under ett annat objekt, i eller utanför, nära eller långt ifrån ett annat objekt. I det andra fallet bestäms hur nära individen figuren är, om den är inom räckhåll och därmed eventuellt gripbar. Informationen från detta system sänds vidare till det associativa minnet.
Det associativa minnet
Informationen från det ventrala och dorsala systemet processas vidare i det associativa minnet för att bestämma vad figuren är. Identifikation görs genom att leta efter liknande figurer i minnet. I det associativa minnet finns även information av begreppslig typ, av schematisk typ och t.ex. namn på ting. Allt detta kan hjälpa till vid identifieringen. Ofta kan det räcka med information från det ventrala systemet för att fullborda en identifiering. Det går t.ex. att känna igen en hund från en stiliserad profil där bakgrunden endast utgör en vit yta. Det kan dock vara så att figuren i dess specifika omgivning inte är helt igenkännbar p.g.a. av en vinkel som är ovanlig eller för att en del av figuren är täckt. Då skickas informationen vidare till nästa system.
Informationssökning
Informationssökningen sker genom att det specialiserade systemet bedömer vilka alternativ det kan röra sig om. Informationssökningssystemet sätter figuren i ett antal tänkbara kontexter, som hämtas i det associativa minnet, för att bestämma vilken typ av information som ytterligare behövs. När detta är klart skickas informationen vidare till nästa steg.
Uppmärksamhetsskifte
När mer information behövs från omgivningen hämtas den inte in slumpmässigt utan i enlighet med de sökalternativ som föregående system har givit. Systemet för uppmärksamhetsskifte kan få hela kroppen att ändra läge. Kroppen kan vridas eller förflyttas. Huvudet kan röras i sidled eller upp och ned. Ögonen kan röras i sidled eller upp och ned. Alla dessa åtgärder gör att mer information blir tillgänglig. Samtidigt som kroppsdelar ändrar läge sker det en fokusering på de delar i figuren eller i omgivningen som kan ge specifik information för att bekräfta om det rör sig om något av de kända alternativen.
Uppmärksamhetskiftet påverkar direkt uppmärksamhetsfönstret som i sin tur påverkar den visuella bufferten. All den nya informationen som tas in leder till att processen går tillbaka till de ventrala och dorsala systemen. Vad vi tycker oss se, själva den visuella upplevelsen, är en sammansmältning av processen i det ventrala och det dorsala systemet.
Om det ventrala och dorsala systemet inte kan identifiera figuren och om det inte finns tillräckligt i det associativa minnet för att bestämma vad figuren är skapas ett nytt perceptuellt mönster. Alla nya mönster är en form av lärande och alla modifierade mönster är också en form av lärande. Detta kallas ibland för perceptuellt lärande.
Hörselperception
Forskningen på hörselperception kom i gång något senare än forskningen på synperception. Mycket av den utveckling inom området som har varit värdefull för ökad förståelse har drivits på av neuroforskningen och neuroscanningstekniker. I fallet med hörselperceptionen har det uppstått problem då scanningutrustning skapar ljud som oundvikligen tas upp av hörselsinnet och behandlas av det perceptuella systemet. Det var först när utrustningen blev tyst nog som man kunde ta avgörande steg även inom detta område.
Hörselperceptionen fungerar på ett liknande sätt som synperceptionen. Informationen från hörselreceptorerna processas först i två likvärdiga strukturer som kallas de övre oliverna i hjärnstammen. Dessa strukturer får information från båda öronen och kan på det sättet avgöra från vilket håll ljudet kommer. Huvudparten av processen startar i hörselkortex som kan lokaliseras i hjärnan strax innanför öronen.
I den primära delen av hörselcentret processas först tonhöjd och volym. Människoröster har en relativt hög tonhöjd vilket innebär att de kan sorteras ut för särskild processning. Volym, som höga ljud, kan ha med varning att göra vilket är viktigt att processa tidigt. Hörselsystemet består av flera subsystem. De två viktigaste är vad-systemet och var-systemet (Jensen, 2005). De presenteras nedan.
Vad-systemet
Vad-systemet har till uppgift att identifiera vad individen hör. De parametrar som processas är: tonhöjd, volym, klangfärg och temporalitet (utsträckning i tid, puls och rytm). Tonhöjd avgör dels kännetecken på vad det är som producerar ljudet men också sådant som känsloläge. Volym kan vara relevant även för var-systemet men i vad-systemet processas skillnaden mellan tysta och starka ljud som egenskaper hos den som producerar ljudet.
Klangfärg har tydligast med identifikation av den/det som producerar ljudet att göra. Varje varelse har en unik karaktär i rösten som utgör röstens klangfärg. Detsamma gäller instrument och en rad ljud som t.ex. insekter. Temporalitet rör tidsaspekter i ljuden. Hur långt är ljudet? Produceras ljudet med en viss puls? Produceras ljudet med en viss rytm? De senare aspekterna är särskilt relevanta vid sång och tal. Vi känner igen ord genom deras utsträckning i tid och den rytm som de uttalas. Vad-systemet kan alltså identifiera både källan till ljudet och ljudet i sig självt (inklusive vissa kvaliteter i ljudet). Detta i sin tur leder till hantering av språkljud.
Var-systemet
Var-systemet har till uppgift att lokalisera ljudkällan. Först sker en lokalisering i förhållande till individen. Är ljudkällan nära eller på avstånd? Är ljudkällan på den ena eller andra sidan, framför eller bakom individen? Nästa steg är att lokalisera ljudkällan i förhållande till andra ljudkällor. Detta är relevant om flera personer pratar samtidigt. Från vem kommer de olika ljuden? Lokaliseringen hjälper till att förbinda vem/vad ljudkällan är i förhållandet till var ljudkällan är. Vid behov av att uppmärksamma en specifik ljudkälla kan man rikta huvudet på ett sådant vis att en optimal mängd ljudvågor når öronen. Därmed hör man bättre och processen av ljuden kan bli mer precisa.
