Kognitionsvetenskap

om mänskligt tänkande

Inhibering – ibland är det klokast att låta bli

En förmåga som skiljer människan från sina närmaste släktingar (schimpanser och bonobo) samt tidigare hominider är kreativiteten. Den kan ta sig uttryck genom att en individ ställer sig själv frågan: vad kan detta föremål användas till? Eller: vad kan detta föremål mer användas till?

Djur använder sällan verktyg men när de gör det händer det nästan aldrig att de senare undersöker vad verktyget mer kan vara bra till. Objektet är funktionellt fixerat. Så är det vanligtvis också för människan. Ett exempel är en skruvmejsel. En skruvmejsel är ett medel för att skruva i skruv med. Om målet är att skruva i skruv så är skruvmejseln det självklara medlet. En vuxen som får se sitt barn göra något annat än skruva i skruv med en skruvmejsel kan bli upprörd. Det finns en viss benägenhet att fixera skruvmejselns användningsområde. Men, med ett litet mått av kreativitet har många dock kommit på att skruvmejseln duger väldigt bra till att bända upp locket på en färgburk. Ett och annat barn har dessutom kommit på att skruvmejseln, om man håller den upp och ned, påminner om en sladdlös mikrofon med antenn nedtill. Därför förekommer det att barn låtsas att de är artister med en skruvmejsel i handen (tidigare var det vanligare att de använde hopprep då handtaget påminde om mikrofonen och repet påminde om mikrofonsladden).

Att komma på hur något fungerar är en sak. Att komma på vad något skall användas till, d.v.s. som medel för att uppnå ett visst mål, är svårare. Ännu svårare är det att komma på att ett visst medel kan användas till att uppnå olika mål eller ett visst mål kan uppnås med olika medel. Detta beror på några unika förmågor som människan har men som andra djur saknar. Det första är mål-medel-relationen. Det andra är att stödja eller instruera varandra (det vanliga är att en äldre individ instruerar en yngre). Det tredje är kreativitet eller något som kan kallas funktionell frihet.

Människan lär sig genom imitation. Vad som är unikt för människan när hon imiterar är att hon kan imitera en mål-medel-relation. Vad andra djur ganska enkelt kan imitera (eller härma) är att nå ett mål eller att använda ett medel men sällan att använda ett specifikt medel för ett specifikt mål. Några exempel kan behövas.

Apor som knäcker nötter gör det för att de vill komma åt innandömet. Målet är att få äta det goda. För att uppnå målet använder de olika medel. Det vanliga är att ha en stor sten som städ och en mindre sten som hammare. Apan lägger nöten på städet och slår med den mindre stenen på nöten. Här kan man säga att apan har kommit på hur det fungerar. En annan, yngre, apa som observerar handlingen ser att den äldre apan äter nötter. Den yngre apan vill också äta nötter, den vill uppnå samma mål. Från att ha en första önskan att äta nöt till att slutligen komma på hur man knäcker den går det en lång tid. Den yngre apan imiterar nämligen inte den specifika mål-medel-relationen utan fokuserar på målet och använder trial and error tills den slutligen lyckas.

Om en vän till dig ropar ditt namn lystrar du och tar reda på vad din vän vill. Din vän har i en sådan situation målet att få din uppmärksamhet och använder ditt namn som medel. Om du äger en fågel som har förmågan att lära sig ditt namn kan en liknande situation inträffa då du är i ett rum och din fågel är i ett annat. Fågeln ropar ditt namn och du undrar vad det rör sig om. Den stora skillnaden mellan fågeln och din vän är att fågeln inte har som mål att få din uppmärksamhet utan har bara lärt sig medlet för att få din uppmärksamhet. I praktiken skulle effekten kunna bli densamma om du springer iväg till fågeln varje gång den ropar ditt namn för att se vad den vill, men det har din fågel ingen aning om och heller ingen avsikt att göra.

Det förunderliga med människan är att hon redan vid ca ett års ålder har fått ett grepp om mål-medel-relationen. Innan barnet imiterar en annan individs handling har den snappat upp att individen har en avsikt med sin handling (ett mål) och att den använder ett specifikt medel för att nå målet. Därför imiterar barnet en sekvens som innebär att det använder ett visst medel för att nå ett visst mål. På detta vis har barnet ett effektivt sätt att ta efter vad vuxna gör.

Den vuxna apan som knäcker nötter skulle kunna visa den yngre apan hur hon skall göra för att det skall gå lättare men detta händer inte. Apor stödjer eller instruerar inte sina yngre medlemmar. Detta är unikt mänskligt. När en vuxen märker att ett barn inte når målet går den in och korrigerar, visar igen på ett enkelt och tydligt sätt. Det finns en social aspekt i det mänskliga lärande som andra djur saknar trots deras i övrigt sociala beteende.

Så, redan här har människan två stora fördelar jämfört med apor och andra djur. Människan förstår vid en tidig ålder hur mål och medel hänger samman samt stödjer varandra för att uppnå ett mål. Om detta vore det unikt mänskliga skulle en kultur (nästan) aldrig förändras. Vi skulle hela tiden reproducera oss in i minsta detalj. Barnen gör som de vuxna gör och om de inte lyckas kommer en vuxen och korrigerar. Som om detta inte är nog för att bevara en kultur använder människan normer och regler. Till en början förstår barn inte regler. Först vid ca tre års ålder kan barn börja förstå regler och avsiktligt följa dem och ser även när andra bryter dem. Det ligger alltså i oss ett återhållsamt sätt att fungera i en kultur. Kulturen skall bevaras.

Nu vet vi att så inte är fallet. Kulturer bevaras inte och det beror inte enbart på konflikter med andra kulturer. Kulturer förändras inifrån. Den främsta orsaken till detta är kreativitet eller funktionell frihet. De yttre livsbetingelserna kan förändras och därmed orsaka ett behov av ändrat leverne, d.v.s. det uppstår ett problem som kräver en lösning. I sådana situationer är det en fördel att ha en förmåga till kreativitet för att komma på nya lösningar. Kreativiteten behöver dock inte alltid bero på yttre omständigheter och problem. Den kan visa sig på andra sätt.

Funktionell frihet innebär en förmåga att handskas med tecken (inkluderar objekt, symboler och ord) ur tre olika men relaterade aspekter. Den första aspekten har med objekten i sig att göra. Vissa föremål är mänskliga konstruktioner som är ämnade för enbart ett ändamål. Ta en termometer som exempel. Med en termometer kan du se hur varmt eller kallt det är i luften, i vattnet eller i kroppen. Om målet är att få reda på temperaturen är termometern det oöverträffliga medlet. Vad mer kan man göra med en termometer? Möjligheterna är starkt begränsade. Graden av funktionell frihet är låg. Ett annat exempel är ord, redan befintliga och påhittade. Det påhittade ordet ”prass” kan betyda just det användaren vill att det skall betyda. Kanske kan det betyda grön potatis. ”Undvik den där prassen, den är inte ätbar.” Kanske kan det betyda en viss sorts gardin eller ett tekniskt hjälpmedel. Graden av funktionell frihet för ordet ”prass” och andra ord är hög. En slags mellanklass är t.ex. pinnar och stenar. De är inte ämnade till något särskilt men de kan heller inte användas till vad som helst. De har en ganska hög grad av funktionell frihet.

Den andra aspekten har med kontexten att göra, d.v.s. vilket sammanhang som gäller för det tecken som används. För denna aspekt är det en fördel om tecknet har en hög grad av funktionell frihet men det är inte en nödvändighet. Ju högre grad av funktionell frihet desto enklare är det att använda tecknet i många olika sammanhang. Ordet ”krona” används i många olika sammanhang. Sammanhang ett är när man talar om det som kungen har på huvudet. Sammanhang två är när man talar om den svenska valutan. Sammanhang tre är när man talar om älgens horn. Sammanhang fyra när man talar om toppen på ett träd. Sammanhang fem när man talar om toppen på en tand. Man kan dessutom använda ordet metaforiskt och tala om en krona på verket. När man singlar slant väljer man krona eller klave. Om man jämför med en termometer så kan en och samma termometer i stort sett bara användas i en enda kontext. Ordet ”krona”, d.v.s. ett och samma uttal, kan användas i väldigt många olika kontexter. Skruvmejseln har en viss avsedd funktion men som det redan har framgått kan den användas i flera olika kontexter. En pinne (ca två decimeter lång) kanske kan fungera som ett hjälpmedel för att nå något som är lite för högt upp. Den kanske kan användas för att röra runt färgen i färgburken. Om ett barn använder pinnen i en låtsaslek kan den fungera som ett substitut för en kniv eller en locktång. Funktionell frihet ur denna aspekt innebär att ett tecken har olika funktion beroende på den kontext där den används.

Den tredje aspekten är att ett och samma tecken kan ha en mycket fix funktion i en kontext men en mer flexibel funktion i en annan kontext. Ett bra exempel på detta är rött ljus. I trafiksammanhang betyder rött ljus strikt att man skall stanna bilen om man ser ett rött trafikljus. Om man är gångtrafikant betyder rött ljus stopp men i realiteten kan det betyda gå om inget fordon är nära eller närmar sig med hög hastighet. Man kan fråga sig hur ett barn skall lära sig detta. Det observerar när det sitter i bilen och det får höra att det skall vänta när det är gångtrafikant med någon äldre. Samtidigt ser barnet både från bilen och som gångtrafikant att andra gående inte agerar konsekvent. Rött ljus betyder stopp men det kan också betyda gå. Funktionell frihet ur denna aspekt betyder att ett tecken erbjuder en funktionell frihet i en kontext eller enbart i vissa kontexter medan samma tecken erbjuder en funktionell fixering i en annan kontext eller ett flertal kontexter.

Ett sätt att handskas med dessa tre aspekter av funktionell frihet är att vara kreativ eller vara bra på att gissa. Detta är något som utmärker människan. Men, för att försvåra det hela, finns det ingen människa som är genetiskt förberedd på att växa upp i en specifik kultur. Vi kan vara genetiskt förberedda på att förstå mål-medel-relationen, att ge och ta instruktioner och hjälp samt att vara kreativa och bra på att gissa (vilket bygger på förmågan att se mönster i tillvaron med ledning av sådant som är mer eller mindre känt). Fördelen med dessa förmågor är att vi kan växa upp i vilket kultur som helst men det finns alltid en hel del att lära sig. Framför allt måste barnet lära sig vad det finns för tecken i kulturen som är väsentliga, vilka situationer som dessa kan användas i och slutligen när de är mer eller mindre fixerade. Med hjälp av de medfödda förmågorna kan barnet med ledning av några exempel bli bättre på att gissa sig till även andra exempel. Barnet behöver alltså träning.

Det är nu leken blir betydelsefull. Några tendenser i barnets utveckling tyder på att barnet skiljer på vardagen, den verkliga världen, och låtsasleken. Låtsasleken är för det mest influerad av vardagen. Det kan varje observant förälder intyga. Men, den går även utöver vardagen i några avseenden. Låtsasleken utnyttjar och övar på de tre aspekterna av funktionell frihet. Med ledning av objektens funktionella frihet använder barnet objekten för att fungera som substitut i leken. En skruvmejsel kan bli en mikrofon, en pinne kan bli en flaggstång till ett sandslott eller en locktång att rulla upp håret på, en docka kan bli en bäbis eller ett löv kan bli en smörgås. Även om objektets grad av funktionell frihet kan begränsa användningen kan man se att barn är gränslöst kreativa i sina försök att använda ett objekt som substitut för ett annat. Detta betyder dels att ett och samma objekt kan fungera som medel för att uppnå olika mål samt att ett mål kan uppnås med olika medel.

Efter att barnet har nått en förståelse för mål-medel-relationen börjar det smått att prova sig fram på ett mer och mer kreativt sätt. Vid två års ålder har kreativiteten nått full blom. Detta innebär ett mindre problem för omgivningen. Barn som provar sig fram i vardagen för att se vad ett objekt mer kan användas till brukar stöta på upprörda föräldrar eller andra vuxna som försöker sätta gränser. Det är ju något som är specifikt för varje kultur, dess uppsättning av normer och regler. Barnet kan inte göra vad som helst för det är inte kulturellt acceptabelt. Ju närmare tre års ålder barnet blir, vilket leder till att det förstår reglerna och tillsägelserna, desto klarare blir det att kreativiteten har sin egen domän, låtsasleken. Tendenserna är dels att föräldrarna, särskilt modern, lär barnet hur det skall låtsas och att barnet vid tre års ålder lär sig vad regler innebär. Barnet har därför fått två världar att förhålla sig till. Den ena världen är vardagen som begränsas av vardagliga, kulturella regler. Den andra världen är låtsasleken som erbjuder ett övande på funktionell frihet. Ett förslag är att barnet fram till tre års ålder inte gör någon klar skillnad mellan vardag och lek. Efter tre års ålder fram till ca åtta års ålder görs det en klar skillnad.

När barnet börjar skolan avtar sakteliga lusten att leka på låtsas (förmodligen upphör den aldrig helt). En tydlig anledning till detta är att barnet har fått ett bra grepp om de tre aspekterna av funktionell frihet, det har förstått principen. I leken har barnet fått öva på mängder av exempel. Dessa exempel kan barnet alltid relatera till när det uppstår nya situationer där kreativitet krävs. Leken har därför minst två viktiga funktioner. Dels handlar det om en vid anpassning till kulturen där barnet växer upp. Barnet handskas med mängder av tecken som är kulturspecifika i leken. Dels lär barnet sig att utveckla sin kreativitet som i sin tur bidrar till att barnet har med sig underlag för smarta lösningar under resten av livet.

Leken är inte bara ett led i det unikt mänskliga utan även ett led i det unikt kulturella. Barnet lär sig både hur kulturen fungerar och hur den småningom kan förändras genom leken. Att kulturen förändras beror säkerligen på att vi människor har förmågan att låtsas och den förmågan har vi odlat i de tidiga åren. Leken gör människan smart. Leken gör människan innovativ. Innovationer är grunden för förändring. Smartheten hos oss alla bidrar till att vi förstår hur en innovation kan användas och därtill hur det eventuellt kan användas bortom det tilltänkta. Skruvmejselns uppfinnare tänkte sig väl aldrig att mejseln skulle användas till att bända upp locket på färgburkar eller som mikrofon i en låtsaslek. Men så är det med oss människor. Vi kan gå några steg längre.

 

14 aug 2019